2025 började i skugga.
Sorgen efter förlusten av två nära familjemedlemmar låg tung. Månaderna gick utan riktning, men med ett envist krav: att fortsätta.
Under årets första månader var arbetet trögt. Att fortsätta skapa när sorgen fortfarande låg nära kroppen krävde motstånd, inte inspiration. Att bli antagen till Vårsalongen på Liljevalchs konsthall blev därför inte ett mål i sig, utan en stillsam bekräftelse: att blicken fortfarande bar, även när jag själv tvivlade.
Kort därefter kom Hasselblad. Inte som ett genombrott, utan som andrum. Som en påminnelse om tilliten till bilden och om varför skapandet finns. Det gav energi – och en ny axel att luta världen mot när den kändes instabil.
Året öppnade sig också utåt. En queer rörelse tog sina första steg i Södertälje. Nya möten, nya röster, nya rum. Människor som bar sina berättelser med varsamhet och styrka, och som visade hur förändring alltid börjar lokalt, relationellt, konkret.
Det fanns också återvändanden. Två barndomsvänner. Min familj. Relationer som överlever tid, avstånd och förlust – och som fortfarande vet hur man håller om utan att förklara.
2025 blev inte ett år av produktion i traditionell mening. Det blev ett år av fördjupning, förskjutning och ansvar. Ett år där konsten inte var flykt, utan metod. Inte tröst, utan språk.
Jag avslutar året med tacksamhet, men också med klarhet. Sorgen gjorde mig lyhörd. Gemenskapen gav riktning. Konsten fortsätter vara mitt sätt att tänka, att förstå, att stanna kvar.
Jag går vidare. Varsamt. Med blicken intakt.
Blogg

A Memory for Life – The First Fotosalong at Hasselblad Center

Jag har beviljats stipendium för min första fotobok – Azerbaijan bortom storstaden

Understanding My Worth: A Personal Reflection on Hard Work and Recognition






